Vad händer med en Människa som kallas Rasist?
Jag och min kollega kommer överens om att ta en paus och gå in till kontoret där vi har AC. Det är asvarmt ute och vi har suttit och plockat ogräs hela dagen. Vi vet att Han som fixar garagen sitter där, och han är trevlig.
När vi kommer in sätter jag mig på golvet eftersom att det bara finns två stolar. Jag plockar upp telefonen för att se ifall det finns några Pokémons i närheten. Det gör det inte. Mannen och min kollega kallpratar lite om hur attans varmt det är ute och hur han känner sig färdig för dagen och minsann inte tänker arbeta mer. Han är stor. Runt 1,90 lång och med en mage som inte skojas bort. Han vänder sig mot mig och frågar mig vad jag gör om dagarna när jag inte ligger på knäna i solen och blir skitig under naglarna.
Jag lägger ned telefonen och tittar upp på honom och tar ansats. Jag förklarar att jag står inför vägskäl och att jag kommer att klona mig för att få tiden att räcka till. Att min plan är att sysselsätta mig minst 200% till hösten. Jag förklarar att jag gillar att ha det så, och att jag vill göra allt jag kan för att kunna jobba så mycket som möjligt med en organisation som gör precis det jag vill göra. Jag berättar om samtalsaktivisterna och att vi skapar trygga rum där svåra frågor kan få samtalas om. Att frågan “Vad händer med en människa som kallas rasist?” för mig är lika viktig som “Vad händer med en människa som utsätts för rasism?”.
Han nickar, verkar intresserad. När jag känner mig klar med att förklara så svarar han med något som jag känner att jag fiskade efter.
— Jag har blivit kallad rasist många gånger. Ibland känns det som att invandrare kallar alla rasister nuförtiden.
Han verkar inte besvärad av att prata om det här, vilket gör mig glad, nervös och lite rädd. Han förklarar att han är besviken på hur samhället ser ut. Han tycker att det är rent fördärvligt att invandrare kostar samhället miljarder samtidigt som pensionärer måste gå till stadsmissionen för att köpa lunch för 20 kronor. Han tycker att Sverige är uppochner och att människor har helt fel fokus. Han beskriver hur han läser om invandrare som missköter sig, slår, våldtar och rånar. Han säger att han om han kunnat skulle sätta allihop på en buss och kört tillbaka dem.
Jag har lärt mig att försöka läsa in folks känslor i det som sägs. I den här mannens fall så hör jag besvikelse, sorg, uppgivenhet, ilska, förvirring och missnöje. Jag försöker att möta honom i den samlingen av känslor. Jag förklarar att jag känner precis likadant när jag läser om hemska saker som folk har gjort, att jag också är ledsen, arg och förvirrad, oavsett vem det är som gör det. Jag klarar det genom att se det goda som händer, flyktingar som det går bra för, integration och feta samtal. Att se ljuset i det mörka.
Han kör en runda till om hur hemskt allt är. I slutet så lyfter han dock en otroligt viktig punkt, en punkt som jag håller i lika hårt som att den var ett träd och jag vilse i skogen.
— De som sköter sig, varför slänger vi ut dem? Jag har hört ett par sådana historier, och jag förstår inte varför vi gör så. Skicka hem rötäggen istället.
Det finns många hål här. Vart är hem? Vem avgör om en person är ett rötägg? Och så vidare. Men hans välvilja för de som sköter sig slår mig, hårt. Det gör mig lite varm. Där kan jag jobba. Jag säger att jag vill hjälpa alla till den punkten där de är vad han skulle klassa som skötsamma. Det finns anledningar till att inte alla är skötsamma, och jag vill fråga varför. Vad har hänt som gör att inte alla är skötsamma? Det finns tusentals svar på den frågan. Jag förklarar att om jag och han kan försöka förstå, prata och integrera med de som kommer hit så kan vi kanske hjälpa till?
Han tror inte på det. Vi måste bryta upp och komma tillbaka till arbetet. Jag går tillbaka ut i dödsvärmen och tankarna börjar snurra direkt. Jag känner flera personer som känner sig orättvist utpekade som rasister, som tycker att samhället prioriterar bort sina egna och som är ledsna. Vad händer om vi fortsätter kalla dem rasister?
