Vad gör jag när jag har en nynasist på skolan?

“Men du, hur hanterar vi att vi har en nynasist på skolan?”

För ett par dagar sedan så köpte jag frukost med mig hem till en av mina närmsta vänner. Hon hade en kompis som sov över, så vi fixade ihop en fruktsallad, lite fil och äggröra. Det var tillräckligt varmt för oss att sitta på balkongen och äta. Våra skratt ekade på den fina innergården, någonstans på Östermalm. Någonstans tog vårt samtal en svängning och vi hamnade i ett politikträsk. Min vän vände sig mot mig och ställde en fråga som jag inte tror kommer försvinna från mig någonsin.

“Du, du har ju ändå hållit på med den här typen av frågor. Hur fan ska vi hantera att det går en känd nynazist på skolan?”

Innan vi går in på mitt svar kring den här frågan så vill jag säga ett par saker. Jag är naturligt lågaffektiv, vilket innebär att jag sällan blir speciellt arg. Att ta samtal och diskussioner som för andra framkallar okontrollerbar ilska är alltså naturligt lättare för mig. Jag är också vit, man och tillhör därför inte någon av de grupperna som förtrycks av nynazister. Sist men inte minst så har jag inte varit nazist, så jag kan inte säga vad som garanterat funkar när det kommer till att omvända eller över huvud taget närma sig människor som delar den världsbilden. Däremot kan jag prata utifrån vad jag hört avhoppade nazister och radikala säga. Med det sagt så var det här på ett ungefär vad jag svarade:

Jag tror att han behöver bjudas in till så många av era event, happenings och samtal som möjligt. Han behöver nya sammanhang, nya kompisar och en kram. Han behöver all empati ni kan uppbåda och han behöver höra att ni har gränser för vad ni tycker är okej att säga. Men mest av allt tror jag att han behöver känna sig lyssnad på.

De jag har lyssnat på som har pratat om sitt avhopp (alltså helt utifrån den erfarenhet jag har, jag har ingen statistik på det här) har nämnt att de känt sig ensamma och åsidosatta på ett eller annat sett. Till exempel min före detta kollega som hoppade av den svenska extremhögerrörelsen för ett par år sedan, som menade på att Nazisterna var de första som välkomnade honom, lyssnade på honom och visade att han var viktig. Det handlade inte för honom om att hata invandrare. Det handlade om att han behövde få höra till en stam. Nästan varje människa behöver det.

Jag tror inte att människor primärt blir nynazister, rasister eller börjar rösta på ett parti med rasistiska rötter för att de hatar invandrare. Det handlar nog oftare om rädsla som kommer från en världsbild som adopteras från omgivningen. Det kan handla om att dina föräldrar, kompisar, syskon, lärare eller tränare känner sig rädda och pratar om den rädslan med eller inför dig. Rädsla smittar som pest.

Därav tror jag att det är viktigt att i den mån det är möjligt ge människor andra sammanhang, sammanhang där människor i mindre utsträckning styrs utav sin rädsla. Med det sagt så tror jag inte att alla kan vara med i de sammanhangen, eller klarar av att bjuda in till den typen av sammanhang. Ska du ha en middag med ett par kompisar så kan det kännas svinjobbigt att bjuda in en människa som inte delar några av dina grundläggande värderingar. Dels kan det bli jobbigt för dig i middagen, men också i dina andra sociala sammanhang där människor kommer att fråga, undra, bli arga och kanske till och med säga upp sin bekantskap med dig för att du gör det. Inte någonsin skulle jag klandra en människa för att inte skicka den inbjudan med de riskerna.

Där kommer vi tillbaka till mina privilegier. Där jag är nu så finns det ganska lite att förlora på min sociala front, framförallt eftersom att de flesta jag känner vet var jag står i den här typen av frågor. Även fast att jag ser ut som snubbarna i Nordfront så tror jag att mina vänner har koll på att det ligger ljusår bort för mig att gå med dem i demonstrationståg.

Empati tror jag är en annan otroligt viktig komponent när det kommer till att prata med, interagera med och förstå andra ideologier generellt och den här typen av ideologier speciellt. I många av våra världar så ligger steget till att bli just nynazist väldigt långt bort, vilket gör att du behöver anstränga dig ännu hårdare för att föreställa dig hur de mindre stegen dit kan se ut. Empati är precis att förstå hur någon tog sig dit de är idag. Här är det återigen otroligt svårt för många att inte bli arga, ledsna eller oroliga. Det är fullt förståeligt. Ofta krävs en hel del träning för att inte själv gå i affekt när det kommer till den här typen av empati.

Med allt det här sagt så tror jag inte att alla nazister kan vända sin ideologi bara genom att vi sitter och kramar dem. Det är nog en aning naivt, även om det är en allt för ovanlig lösning när vi pratar om just nazism. Jag tror att många nazister behöver mötas i motdemonstrationer, i kommentarsfält på nätet och i de samtalen som vi försöker skapa. Vi behöver alla ha våra gränser för vad som är okej att säga inför oss, och vi behöver allihop visa var den gränsen är. Derek Black, en tidigare framstående karaktär i de amerikanska White pride, alt right och nynazistiska rörelserna, berättar om precis det i ett avsnitt av “On being”, en podcast av Christa Tipett.

Hans berättelse är i mina ögon ganska häpnadsväckande. På college så fick Derek problem för sitt engagemang i den här typen av rörelser. Ganska snabbt blev engagemanget känt bland eleverna, och till slut ville väldigt få ta i honom ens med tång. Så en dag fick han en inbjudan av en ortodox jude att delta i en fredagsmiddag. Matthew som höll i middagarna fortsatte att bjuda in Derek tills han faktiskt dök upp. Efter det så hölls middagarna varje Fredag i nästan två år. Vid det laget hade Derek lämnat rörelserna, mycket tack vare samtalen och kopplingen till Matthew, som han förstod var en människa som vilken annan.

Det som utmärkte sig för mig var att Derek menar på att minst lika viktigt som de där middagarna var alla motdemonstrationerna. När Derek började få en koppling till Matthew så fick han helt plötsligt upp ögonen för att de som skrek på andra sidan av staketet kunde vara precis som Matthew. Där någonstans trillade poletten ned för honom. Därför tror jag att båda delar behövs, men att de som vill göra motstånd mot rädsla, hat och fientlighet behöver göra det på ett sätt som känns bra och lagom obekvämt. Jag blir till exempel jättestressad av att gå i en stor motdemonstration, det är inte min arena. Däremot så kan jag föra komplexa och svåra samtal.