Telefonmani.
Den där texten du såg på facebook om att någon nu stänger ned sitt konto nu. Den där bilden du såg på instagram om mobilfria zoner. Den där videon du såg med en person som dömde ut alla smartphones. Den där middagen du var på där du fick lägga telefonen i ett mobildagis. Den där personen du träffade förra veckan som hade köpt en dumphone.
Alltihop symptom för hur delar av kulturen numera tittar mot tekniken och som en katt skjuter upp ryggen och fräser. Som att det är någonting ont i de apparater som vi bär med oss och i de plattformar vi använder varje dag. På andra sidan de som är omåttligt optimistiska och positiva till vad tekniken kan göra för oss. Som står och njuter av utvecklingen precis som alla gör vid busshållplatsen de första varma vårdagarna. Det är en otrolig polarisering här vilket kommer att åtgärdas. Men jag vill ändå börja på båda ytterkanterna för att sedan röra mig inåt i frågan om digitalisering.
Kort sagt tror jag att båda ytterkanterna är skadliga för oss som samhälle om vi människor helt och hållet skulle röra oss mot en av dem. Jag är som bekant en av de som omfamnar tekniken precis så mycket som jag kan, och vurmar i den utveckling som sker runt mig. En sådan som ser fram emot att få ett chip inplanterat i huvudet för att ha direkt åtkomst till internet. Det är en position som jag tagit medvetet eftersom att det i min mening finns för många människor i min närhet som står på andra sidan gungbrädan. Kompisar som är trötta på utveckling, som inte intresserar sig ett dugg för tekniken och i vissa fall hade önskat att de levt i en tid utan internet.
Mer än så känns onödigt att gå in på de två grupperna. Istället riktar vi lampan mot interaktionen och samtalen som sker mellan de här grupperna. Den tror jag, liksom i många andra sammanhang där grupper polariseras, inte är så hälsosam och framförallt inte konstruktiv. Den har inte varit det i mitt fall speciellt ofta.
När vi pratar om teknik så är det lätt att prata om alla de fantastiska fördelar och fruktansvärda konsekvenser som följer användandet av tekniken. Istället så skulle vi kunna titta på de saker som grupperna har gemensamt i åsikterna. Till exempel så tror jag att de flesta kan hålla med om att det är ganska schysst att kunna googla sig till nästan vilken information som helst. Kanske inte hur det sker eller alla bakgrundsprocesser, men bara precis att kunna få numret till pizzerian när det behövs tror jag är ganska universellt gött. På andra sidan så är min övertygelse att de flesta tycker att det är najs när människor lägger undan telefonen för att ha mellanmänskliga samtal.
Det som händer när den gemensamma marken hittas är att vi kan börja empatisera och titta på fenomenet från den andra gruppens perspektiv. Där kan vi lära oss helt nya saker både om oss själva men också om fenomenet självt. I det här fallet är det teknik och då kanske vi kan lära oss vad en digital sabbat kan ge oss och vad en google home kan göra för att underlätta våra liv.
Ofta befinner jag mig som sagt ute på kanten i samtal. Det är inte där jag står vanligtvis. Jag uppmuntrar alla som känner att de får ut mer av sin analoga tid att se till att de får mer av den. Jag uppmuntrar också alla jag känner att ta tid ifrån sociala medier för att se vad som händer. Samtidigt ser jag omåttligt mycket fram emot att ha ett brain to computer interface.
