Om shopping.

Jag har funderat en hel del på konsumtion de senaste dagarna, framförallt kläder och framförallt i relation till tid.

Jag har sju svarta t-shirtar i två olika modeller, två hoodies och tre par byxor, varav två är samma modell. Det är min basklädsel. Jag har ett par kavajer, ett par andra byxor och ett gäng andra tishor också, men det är väldigt ovanligt att se mig i annat än en svart t-shirt och svarta byxor. Det är ett aktivt val, dels i att det är vad jag tycker är snyggt, men också utifrån att jag inte bryr mig speciellt mycket om vad jag har på mig.

För ett tag sedan så fick jag upp en bild på Linnea Claesson på Instagram där hon hade en neongul ormskinsmönstrad jumpsuit på sig. Det slog mig då att jag inte för mitt liv förstår hur människor har tid med att hitta den typen av utstyrslar att ha på sig. Inte bara vad gäller kändisar som Linnea, lika mycket för Stefan på ekonomi som verkar ha matchat alla sina strumpor med sina skjortor.

Det slog mig idag att det i stort handlar om just intresse. Den tiden som många andra lägger på att shoppa eller fundera på kläder lägger jag på annat. På att skriva, på att promenera eller på att läsa. Eller jobba.

Det finns helt enkelt inte i min värld att “gå ut på stan för att kolla lite”. Går jag på stan så spelar jag Pokémon, eller så är jag på väg någonstans. Allt annat har prioriterats bort för mig, vilket är otroligt behagligt.

Michael Dahlén nämnde bland annat den här tankegången i ett podcastavsnitt om privatekonomi. Han menar på att det bästa man kan göra för sin ekonomi är att hitta en hobby som tar upp en massa tid, framförallt tid från allt shoppande. Han skojar lite om att det är skitsvårt att spendera 400000 på vitvaror om du istället springer ultramarathon varje helg.

Jag tror att det ligger någonting i det. Jag är helt ok med att inte handla speciellt ofta eller mycket, och istället göra saker. Inte springa ultramarathon kanske, men spela Pokémon, skapa saker eller skriva.