Om kungen.

En gång bodde en flicka i det där slottet. Det som du varit i flera gånger, där vi förvarar böcker med berättelser och information idag. Det var ett stort slott då, även om det inte ändrats i storlek så är det värt att nämna. Flickan hade axellångt hår som alltid satt uppsatt. Inte med en tofs som vi gör idag, men med ett snöre som hon hittat. Knuten var svår i början, men nu var hon van. Runt det där slottet ligger fortfarande samma park som hon lekte i. Samma träd som såg henne växa, springa och fäkta tittar på dig och mig när vi går igenom parken idag. De berättade historien om henne för mig så som jag är på väg att berätta den för dig. Berättelsen om flickan som kallade sig kung.

Du tänker nog liksom jag gjorde första gången jag hörde det att hon då måste vara kung av någonting. En kung utan någonting att vara kung över är en främmande tanke för oss. Det är inte så konstigt, det var udda redan på flickans tid. Ingen av de som förvaltade slottet åt kungen brydde sig något vidare om vad flickan skulle kallas, de tyckte om henne lika mycket oavsett. Kungar har vanligtvis inte varit så omtyckta, men det var den här kungen. Något ofantligt. Hade hon sprungit in i dig här idag så hade också du fallit för hennes charm och snabba tanke. Kungen hade en sådan tunga som det skrivs om i tidningarna, hon var den där typen av barn som uppmärksammas av vuxenvärlden.

Kungen hade en hund, en vit schäfer. De är inte vita idag, jag vet, men den här var vit som en snöstorm. Kråkan hette han. Ja, jag vet. När träden berättade det så fick jag hålla mig för skratt, och satte skrattet i halsen när de berättade om hur Kråkan fick sitt namn. Kungen hade varit med när Kråkan föddes nere i stallet. Hela kullen var spräckliga och fläckiga i sin päls, utom Kråkan. Han kom ut helt vit. Kungen hade fått hålla varje valp efter att de hade torkats och rengjorts av djurmästarens lärling. Hon gav dem alla sina namn. När hon fått Kråkan i famnen så hade det varit det första hon fick ur sig. Kråkan. Mästaren och lärlingen skrattade, och mästaren frågade varför en hund som är kritvit skulle heta något så urbota dumt. Kungen hade sett mästaren rakt i ögonen och sagt “Han ska heta Kråkan därför att ingen är precis vad de för andra ser ut att vara. Ingen är heller det andra säger att de är. Han är ingen kråka, han ser inte heller ut som en kråka. Han är sig själv och ser ut som sig själv, oavsett vilket namn han ges.” Så föddes Kråkan.