Om kanske.

Kommer du ihåg de där chanslapparna som delades ut hej vilt under lågstadietiden? I de klasser som jag gick i var det vanligt att klippa ut ett hjärta och skriva “Får jag chans på dig?” Med tre svarsalternativ under, Ja, Nej och Kanske. Vanligtvis var det någon form av signatur längst ned också, så att vi visste vem lappen kom ifrån.

Någon gång kommer jag ihåg att jag kryssade i kanske och lämnade tillbaka lappen. Mest handlade det om att jag inte visste riktigt varför personen ifråga frågade mig, vi hade känt varandra i mindre än två dagar, och så fanns det en bit av mig som helt enkelt inte ville vara tillsammans med henne. Det vill jag prata om.

Igår så hamnade jag i ett samtal med en kollega som undrade hur det är med mig egentligen. Jag svarade att det är otroligt bra men att nästa år är lite ovisst och att det känns svinjobbigt. Mitt behov att struktur och till följd utav strukturen kontroll och trygghet är ganska stort. Alla variabler som finns kring skola, eventuell praktik, sommarjobb, extrajobb och andra projekt är ganska påfrestande när det kommer till den typen av behov.

Min kollega kände igen sig, pratade om att ovissheten ofta är det värsta och så drog hon parallellen till sina barn. Hur vi ofta säger kanske till dem, när vi definitivt, resolut menar nej. Istället för att ta ansvar för att skapa visshet i de situationer vi kan, så skapar vi ofta en ovisshet bara för vana. Vi kom överens om att det skulle kunna vara ett mål för oss båda att i de fall skapa visshet när vi kan.

För viss visshet kan vi skapa, och det skapar ofta en skönare känsla i de som befinner sig runt oss.

Jag tror helt enkelt inte att kanske är bra för oss i de flesta fall. Det är ett väldigt praktiskt begrepp som är bekvämt att använda. Men den effekt som det kan ha ska nog inte förringas.