Katalysatorbeteende.

Igår pekade en vän ut ett beteende i mig som var otroligt nyttigt att få upp ögonen för. Jag har i det senaste agerat katalysator för alla sammanhang som jag funnit mig i. En snabb och explosiv tändning som får motorn att komma igång. Tomteblossaktigt så har mitt engagemang sedan sinat, och hela jag har i olika hastighet fasat ut mig själv.

Katalysatorfunktionen är ofta välkommen, och viktig, när det kommer till att saker ska hända. Det behövs en gnista som får igång elden. Det finns samtidigt en utmaning i att sedan helt försvinna. Ingen motor klarar sig utan katalysator om den då och då ska få vila lite. Inte heller klarar sig katalysatorn speciellt bra utan någon motor.

Det blir en väldigt maskinig metafor, vilket i det här fallet passar ganska bra. Vi är nämligen inte maskiner, och det här beteendet förminskar i mitt fall min person till att bara vara en del under en motorhuv. Ingen människa är bara en del under den där huven.

Där uppstår en dissonans. Beteendet som vännen pekar ut ligger relativt omedvetet i mig, och pekar ut en funktionsfokuserad tankegång. Ofta är det bekvämt att bara vara en och samma funktion, oavsett sammanhang. I varje projekt så kan jag göra samma sak, nämligen att accelerera hela processen.

Samtidigt så finns det en kunskap dels om att det inte stämmer, alltså bilden av mig själv som bara en katalysator och inget annat. Dels så vet jag också att det engelska begreppet grit är en av de värderingar jag vill leva mest. Alltså en envishet och stabilitet. Dessutom så vet jag att jag har en hel del mer att tillföra i de sammanhangen jag finns i än att vara en katalysator.

För mig är det viktigt att komma ihåg den här typen av defaults och beteenden. Det uppmärksammar utvecklingspotential och vanor. Inte alltid medvetna sådana, vilket kan vara ännu mer spännande.