Jag känner mig ensam ibland.

Hon tittade inte ens upp på mig. Tungt och snabbt andades hon där i mitt knä. Hjärtat slog lika snabbt som vanligt, och jag kände det.

Jag känner mig ensam ibland. Det är en helt ny mening för mig, vilket jag själv tycker är lite komiskt. Men det slog mig när Greta sov i mitt knä att det var den känslan som sköljde över mig. Mitt emellan krystat skratt till Parlamentet och ovillkorlig kärlek för det lilla hundlivet så var det faktiskt ensamhet i bröstet. Det har jag aldrig sagt att jag känt innan.

Vem säger man det till? Hur säger man det? Krävs det åtgärder? Är det som ett förkylningsvirus; det är tråkigt att få men det finns inte mycket att göra åt när det väl brutit ut?

Det som slog mig var frånvaron utav obehag kopplat till känslan. Det kändes okej att känna sig ensam. Inte bara för att Greta med en nybliven moders intensitet försökte pussa mig med hela sin tunga, mer för att det faktiskt är okej att känna sig ensam ibland. Jag har hört att det är många andra som känner så, och det är inget som kommer att döda mig. Det är bara en känsla.

Men vad gör jag med den? Är det nu jag ska ta Thåströms tron och bli en svensk musikikon, turnera runt hela landet med tonårsångesttexter år efter år? Eller är det nu jag ska ladda ned tinder? Ingen har berättat för mig vad som står på checklistan när den här känslan infinner sig. Greta var som sagt inte till mycket hjälp, hon hoppade ur mitt knä och lade sig på soffan istället. Helt ensam i min fåtölj.

Nu har jag känt mig ensam iallafall en gång. Det är en erfarenhet som bör skattas högt tror jag. Men det går inte att skriva på mitt CV eller i det personliga brevet jag skickar med. “Caspian Almerud, jag har känt mig ensam en gång.” Jag fick ju inte ens ett betyg i det, att ha känslan.

Det är lite som med allt annat. Det betyder nog ingenting i längden, men det var ensamt så länge det varade.