Grisveckor

Innan matcherna när jag spelade fotboll så höll vår tränare en monolog. Det var ofta en blandning av taktik, pepp och att få gruppen fokuserad. Det var en magisk stund att sitta tillsammans och ha en enda grej i huvudet. Totalt fokus.

Inför en av matcherna kommer jag ihåg att vår tränare berättade om motståndarlaget, Uppåkra. Han berättade att han hade varit på en av deras matcher för någon vecka sedan, för att scouta. De skulle vara stora. Beskrivningen sitter fortfarande.

“Det är bonnapojkar som ätit gödsel och gröt till frukost sedan de var 2. De är stora och kan inte passa en boll längst marken för att huvudet sitter för långt ifrån fötterna. Det här är en grismatch och ni behöver grisa precis lika mycket som de om vi ska vinna.”

Vi körde på. Jag kommer inte ihåg hur det gick i matchen, men jag kommer ihåg en rad närkamper som gjorde ont i veckor efteråt. Jag kommer ihåg att jag blev förbannad och började ge tillbaka. Det kan verka konstigt nu, men jag växte tidigt och var relativt stor under ett par år.

Jag glidtacklades, stämplades, satte armbågen i sidan i någon. Det var verkligen en grismatch.

Fotbollen har lärt mig otroligt mycket om livet. De senaste veckorna har just den matchen dykt upp för mig.

Jag har pratat med ett gäng personer om vilka grisveckor det har varit på sistone. Folk som inte över huvud taget är uppenbart sammankopplade, som har haft grisveckor samtidigt.

Veckor där världen har tagit varenda närkamp som möjligt. Där det istället för att ligga en fin gräsmatta under fötterna ligger en lervälling med enstaka grässtrån. Veckor där vi behövt stämplas lite, ge tillbaka och lägga en och en annan glidtackling för att stoppa anfall.

Har du en grisvecka, en grisdag eller en grismånad så vill jag med det här bara säga att jag hejar lite extra på dig. Och kom ihåg att en väl utförd glidtackling alltid gör mer ont på motståndaren än dig själv.