Förväntningar.
Jag tror att förväntningar på andra människor i många fall är orimliga. När jag inte är emotionellt investerad i en relation så försöker jag alltid vara så försiktig jag bara kan med att sätta förväntningar, speciellt outtalade sådana. Min partner och min familj har jag såklart vissa förväntningar på, och de på mig. Den sortens förväntningar upplever jag är nyttiga och om något så skulle relationen försämras om vi inte hade några förväntningar på varandra.
När en individ sätter förväntningar på en annan så tror jag att det mer ofta skapas friktion. Oavsett om individerna är väldigt närstående i sin relation eller inte så skapar det utrymme för besvikelse, som i sin tur leder till ofta onödiga konflikter. Till exempel, om jag förväntar mig att min vän ska komma till mig med snabbmat när jag ligger hemma sjuk så kommer vännen att få ett surt sms när jag märker att han inte kommer. Beroende på vilken sorts förväntning det handlar om så kommer det att skapa en spricka emellan oss.
För min egen del så har det blivit viktigt att prata om förväntningar i mina relationer.
Å andra sidan så gillar jag att ha förväntningar på mig, så länge de är klara. För min del så får förväntningarna gärna vara ganska höga, vilket såklart är subjektivt, bara jag vet om dem. Jag funkar således ganska dåligt med människor som inte har några förväntningar på mig, eller människor som behöver ha höga förväntningar på sig.
För min egen del så har det blivit viktigt att prata om förväntningar i mina relationer. Det tror jag kommer utav en tro på att alla mina relationer fyller olika behov i mig. Om någon ska kunna fylla de behoven, så behöver de veta vad som förväntas av dem, och jag behöver veta vilka behov jag uppfyller hos andra.
Det här gjordes tydligt i en bok som jag håller på att läsa just nu, men i en organisation. Det är ett företag som jobbar helt platt, utan chefer och hierarkier. Deras uppdrag är ganska enkelt, de odlar tomater och gör olika saker utav dem. Till exempel krosstomater. Det bygger på en kedja av händelser där tomaten görs iordning i olika steg för att till slut vara krossad i en förpackning på väg till butik.
Istället för att ha en hierarkisk ordning där en person beordrar dem under vad de behöver göra, och de beordrar dem under sig och så vidare, så har det här företaget tagit fram en annan modell. De jobbar med förtroende. En person väljer själv vad han vill ha för ansvarsområden, skriver ned dem och beskriver vad varje roll innebär. Sedan pratar han med alla som han kommer att påverkas av och påverka i de här rollerna för att se ifall åtagandena är rimliga, se hur de funkar med rollerna de andra har och så att alla led i processen är täckta.
Nu föreslår jag inte att vi ska definiera varje roll vi har i varje social kontext vi ingår i. Däremot så är min övertygelse att det är viktigt att tänka kring, och kanske lyfta lite då och då med de du känner dig bekväm att göra det med. Det kanske skulle kunna leda till färre missförstånd och ultimat ett enklare liv för oss alla?
