Empati för känslor.

Efter ett par dagars paralys och sängliggande förstod jag äntligen någonting som vart svårt för mig att greppa tidigare. Känslor påverkar förmågan att prestera på samma nivå som jag brukar göra. De känslorna kan komma från till synes löjliga sammanhang.

För snart två veckor sedan så dog min hund. För exakt två veckor sedan fick jag veta att han skulle dö, eftersom att min mamma och hennes fästman som ägde hunden bestämde det då. Caspar var sjuk väldigt länge, och hade provat alla behandlingar som fanns att prova. I min värld levde han på lånad tid väldigt länge, något som kunde gjort det lättare att säga hejdå. Det gjorde det inte.

Så när jag fick reda på att han skulle avlivas så grät jag tills jag somnade. Sedan lämnade jag inte sängen på femton timmar, då för att lämna en nyckel till min mamma. Detta trots att jag hade ett gäng grejer som behövde göras. Dagen efter låg jag i sängen till lunch. Och dagen efter det. När min normalnivå är att gå upp fem på morgonen så kändes det som ett hårt slag.

När jag väl klarade av att fungera ordentligt så fick jag ett möte inställt. En vän hade åkt hem till Stockholm för att hennes katt hade gått bort, och hon hade svårt att vara själv. Hade hon skrivit det en vecka tidigare så hade jag garanterat tyckt att det var en lam ursäkt. Kanske till och med att hon var känslostyrd. Nu lös empatin med sin närvaro.

Det var vad som krävdes för att känna empati mot människor vars prestationer påverkas av deras känslor. Att ligga i sängen och på intet sätt kunna motivera mig att göra ens det jag ville göra.