Det är något speciellt att bli vuxen till sina föräldrar.

Vi satt i bilen, han hade hämtat mig på tågstationen. Det var ganska sent, men han brukar vakna till när han sitter bakom ratten och jag hade fått sova längre än vanligt. Jag tänker ofta på samtalslöken i den typen av sdituationer, där de som pratar behöver ta sig igenom flera lager, liksom skala fram kärnan. Även den här gången. Om att ha ont i ryggen, häcklande för att han hade ont i ryggen, om mina systrars fritidsaktiviteter. Och så vidare. Men så plötsligt. Han frågade om utredningen som gjordes på min lillebror. Frågade vad jag tror. Provocerade lite och förklarade sin ståndpunkt. Men lyssnade. Lyssnade på ett sätt som han inte gjort så ofta innan. Kanske inte så ofta senare heller. Men den här gången.

Det är något speciellt med att bli vuxen, framförallt i relationen till min familj. Mina föräldrar lägger en helt ny vikt vid vad jag säger. vid vad jag tänker, vad jag gör och vilka beslut jag tar. Det finns en helt ny förståelse, en förståelse som känns främmande. Men den är varmt välkommen.