Dababa.

Dababa föddes inte i öknen, han förpassades dit av sig själv. Han har alltid haft en vision, ett mål och syfte men har inte alltid vetat om det. Vad han alltid vetat är att han inte är förstådd. Som ung trivdes han i stammen, han nöjde sig med att göra likadan musik som alla andra. Men det tog emot och det slog tillbaks.

När Dababa fick chansen dödade han fyra militärer med sina händer och snodde deras pansarvagn. Den blev hans skydd och vapen. Nu finns inte stammen längre.

Han åkte ut i öknen för att hitta musik, men hittade bara långa nätter av totalt jävla mörker. Dababa jagade tyst och snabbt som en vålnad. Men tyst var det inte. I pansarvagnen vet ingen utom Dababa själv vad som händer, men när han hade matat in minnen av stammen så förstördes fyra solsystem utav ljuden som kom ut.

Han levde som ensam nomad i många år. Öknen försökte gång på gång äta honom hel, men en tiger i pansarvagn äts inte av någon. Dababa jagade nya saker att skapa musik med, någonting som kunde få självaste universum att krypa tillbaka i intetheten som det kom ifrån. Tänk dig eldar som brinner med stora totempålar resta för gudarna, stora festivaler med dans och musik. Precis så är Dababa inte.

Få varelser har velat någonting så mycket som Dababa, ännu färre utan att veta vad det är de vill. Gång på gång tog han delar av öknen och stoppade in i sin tank. Gång på gång blev han besviken när resultatet kom ut.

Upprepad besvikelse skapar bitterhet, som i tur tär på den fysiska skepnaden. Dababa lagrade så mycket bitterhet så länge att han i det närmaste liknade en demon. En natt hittade han en sjö. Han band fast sig själv till en sten och simmade ut till mitten av sjön. Han satt fast på botten i hundra dagar. Kroppen avsade sig rätten att andas för att hitta någonting nytt. Då såg han ett ljussken på himlen, med en svans. Sedan gungade vattnet runt honom.