Brödet som förföljer mig

Där satt hon under det stora trädet, i skuggan, och gjorde bröd över en eld. Aldrig någonsin har Malmö känts så mycket som utomlands som då.

Jag har en vana av att gå promenader. Vid min förra lägenhet så hade jag en slinga som jag nog gått 200 gånger de senaste 4 åren på nästan precis 3 kilometer. Att gå promenader är min meditation. Jag kommer på mina bästa idéer när jag är ute, och mår generellt väldigt bra av att gå.

Nu har jag hittat två slingor som båda tar en timme vardera, beroende på hur snabbt jag går. Det är perfekt just nu, med tanke på allt hemmajobb. Idag gick jag den lite längre promenaden, med en ljudbok i öronen, och gick på lite. Njöt av vårsolen, såg på fåglarna som gjorde fågelgrejer och tittade på alla glada människor som var ute och rörde på sig.

Båda mina promenadstråk går upp till en kyrkogård. Antingen går jag igenom, eller så går jag ett varv och tillbaka. Idag gick jag igenom. Kyrkogården omges på många ställen av träd, och känns ganska privat och skyddad.

Precis när jag kom ut ifrån den idag så kände jag en doft, det kändes som att någon grillade någonting. Mitt luktsinne är så dåligt att jag inte litar på det för fem öre, så jag började se mig omkring för att se om någon verkligen grillade.

Då såg jag henne. En kvinna som satt under ett stort träd. Jag har ingen aning om hur gammal hon kan vara. Hon hade slöja på sig, satt på marken och pillade med någonting. Hon hade en hel del grejer runt sig, utspridda med en del distans. En väska, lite tyger och någon påse.

Jag såg nog ut som ett fån, för jag stirrade på henne samtidigt som jag försökte hålla mitt promenadtempo. Jag försökte lista ut vad det var hon gjorde.

Hon lyfte någonting från en liten hög framför sig, och så såg jag att det kom rök. Hon lyfte det lite högre, och så såg jag det. Hon gjorde bröd. Över en eld. Tunt, runt bröd. Typ sånt som jag brukar äta falafel ur, eller sånt som jag åt i Indien.

Jag fortsatte kolla efter henne trots att vägen framför mig svängde. Jag gick nästan in i en lyktstolpe när jag såg henne vika ihop brödet och lägga det åt sidan, bredvid elden.

Inte en enda gång har jag sett någon göra bröd utomhus i Malmö. Den enda gången jag har sett något sådant, som jag kan komma ihåg, är när jag var i Indien.

Jag missade lyktstolpen och stolpade iväg, ögonen framåt. Jag funderade på att gå tillbaka och prata med henne, fråga om brödet, men vågade inte. Istället fick jag en vattnande mun och ett adrenalinfokus för att ha undvikit att stångas med en lyktstolpe.

Och lukten av hennes bröd följde mig hela vägen hem.