Bara för att jag är full är jag inte dum i huvudet.

Jävla skittrafik. Hatar att åka kollektivt, det blir alltid en massa tjafs. Och så är vi sena igen. Jag borde varit i Skurup redan, mamma väntar ju hemma.

Sedan alltid har jag tyckt att människor är jobbiga. Missförstå mig rätt nu, men de är så jävla lätta att förstå sig på, men det är ingen av dem som förstår mig. Det var nog det som gjorde att jag började dricka från första början. Inte har det gjort någonting bättre, aldrig i livet. Nu tittar alla snett på mig, förstår du vad jag menar?

Vi skulle mötts upp i stan för att handla, gå en liten runda. Varje gång som vi gör det så tittar människor, som att vi inte också handlar mat ibland. Vi blev inte insläppta på ICA, och sen inte på Coop heller. Luktar illa sa de. Ni måste väl ändå förstå vår ståndpunkt sa de. Som att vi skulle sprida pesten över alla grönsaker om vi skulle gå innanför dörrarna. Vi var inte ens så fulla då, det här var ju på morgonen.

Jävlar vad de stirrar kommer jag ihåg att jag tänkte. Men skit i dem. Jävla människor.

Så vi sket i det och gick till systemet istället. Och så satte vi oss i solen, det var så jävla skönt. Alltid lika mysigt att få sitta där på tu man hand och snacka skit. Då känns det inte lika jobbigt att folk stirrar, när man är två.

Jag var tvungen att sätta mig på tåget hem vid 4. Mamma kan inte vara orolig hur länge som helst. Biljetten köpt så satte jag mig i en fyra mitt i tåget. Ganska skönt när man får sitta ifred. Konduktörerna gör bara sitt jobb, men det känns ändå lite jobbigt att inte få dricka på tåget. Det hade blivit mycket skönare då, förstår du vad jag menar?

Jag försökte verkligen hålls mig, men så kom det där jävla spårfelet. Flera timmars försening. Det pallar väl inte en jävel utan en liten skvätt. I Eslöv öppnade jag en öl, bara för att lätta lite på stämningen. Jävlar vad de stirrar kommer jag ihåg att jag tänkte. Men skit i dem. Jävla människor.

Ofta försöker jag prata med dem. Folk är så olika, och jag tycker att det är intressant att höra flera historier. För att inte tala om ensamheten. Det är så förbannat jävla ensamt i den här världen. Vissa dagar tror jag att jag är helt själv, förstår du vad jag menar?

I Lund kom det en grabb och satte sig med en hund. Han kan inte ha varit så gammal, tjugo någonting. Hunden var superfin, så jag försökte hälsa. Jycken var inte så pigg på det, så jag började prata med grabben istället. Han reagerade inte riktigt som de andra brukar göra. Han tog ur sina hörlurar och pratade med mig. Lyssnade på vad jag hade säga. Han berättade att hunden var lite orolig, och det syntes ju långa vägar. Skakade som ett litet löv där han låg.

Jag fick chansen att berätta om min hund som jag hade. Det var förfärligt att behöva lämna bort henne, men man sätter inte en lanthund i en lägenhet, det är inte schysst. Berättade det för killen, och han sa att han förstod.

Han lyssnade till och med på berättelsen om när jag slog en snubbe som slog sin hund. Det är jag fortfarande stolt över. Jävla bra story, men framförallt så stod jag ju upp för mig själv. Ingen slår hundar när jag ser på. Hundar ska man behandla fint, för de kan ju inte snacka tillbaka. Svin som håller på med sånt. Jag skulle slagit honom igen idag om jag hade sett det, inget att ångra där, förstår du vad jag menar?

Det gjorde mig jävla glad. Att få bli lyssnad på.

Det syntes på grabben att han inte var så glad för att snacka, men han var iallafall artig. Han såg jävla sliten ut, och det kommer från mig liksom. Men han ryggade inte tillbaka som de andra gör. Det gjorde mig jävla glad. Att få bli lyssnad på. Förstår du vad jag menar?